Mitt underbara liv

 

Jag heter Hamoud och jag ska snart fylla tjugo år. Mitt liv har varit ganska bra och jag tror att jag inte skulle vilja ändra på någonting i mitt liv.

    Allt började när jag föddes 1983 i Malmö i Sverige. Jag, min syster som är två år yngre än mig och mina föräldrar bodde i en lägenhet på Gullviksborg. Jag gick på ett litet dagis på Nydala, och där hade jag några kompisar som Peter, Emilio och Philip. Jag kommer ihåg att det var mycket roligt att gå på dagis, för vi spelade mycket och vi gjorde många utflykter. Jag och min syster tyckte mycket om att gå till Folkets park och åka karuseller. Jag minns också att det fanns en clown där som alltid spelade musik. Det var jättekul. Jag hade också andra kompisar som var äldre än mig som hette Karina och Sabina. Men jag har ingen kontakt med dem längre.

    När jag var sex år, flyttade jag till Oman med min mamma och syster. Det var lite svårt för mig att lämna mina kompisar och mitt liv här och jag trodde att jag aldrig skulle trivas i Oman. Men när jag hade träffat min morbor, moster och mina kusiner blev jag lättad för de var alla jättesnälla. Jag och min syster kom mycket nära våra kusiner. Vi passade mycket bra ihop med dem. Nu känns det som om de är mina syskon eftersom vi växte upp tillsammans.

    Jag började grundskolan och började lära mig arabiska eftersom jag bara kunde prata svenska och engelska. Det var svårare än jag trodde eftersom det var ett helt annorlunda språk, men när jag insåg hur vackert språket var, blev det lättare att lära.

    På den tiden började jag lära mig karate och det var roligt. Men när jag provade att spela tennis, tyckte jag så mycket om det, att jag slutade med karate och fokuserade på tennis istället. Det var kul för att både min mamma och pappa älskar tennis. Jag spelade tennis i cirka två år och jag var ganska bra. Men jag var tvungen att sluta eftersom jag inte hade tillräckligt med tid för skolan och läxorna. Jag tyckte mycket om tennis och det gör jag fortfarande.

    Under hela tiden i grundskolan fick jag mycket bra betyg och det fanns inget ämne som var särskilt svårt. Men i gymnasiet var allting annorlunda. Det fanns några ämnen som var ganska svåra för mig, t ex fysik och matematik. Det var inte bara svårt, utan det fanns mycket att lära och läsa. Gymnasiet var jättekul ändå. Jag har aldrig haft så roligt som jag hade på gymnasiet.

    Där träffade jag min bästa vän som heter Issam. Han var släkt med mig men det visste jag inte i början. Sedan upptäckte vi också att vi faktiskt hade träffats för länge sedan när vi var yngre. Det var ödet. Vi hade gemensamma intressen och vi hade också nästan samma handstil. Det var lite konstigt för det var inte bara i arabiska utan i engelska också. Jag tycker att Issam är den snällaste person som jag någonsin har träffat. Innan jag visste att jag skulle komma till Sverige, planerade jag och han att vi skulle gå på samma universitet. Men tyvärr blev det inte så.

    Mitt sista år på gymnasiet var jobbigt och stressigt eftersom jag inte jobbade så hårt som jag borde ha gjort. I slutet av året när det var dags för prov, var jag tvungen att jobba dubbelt så hårt som de andra. Men det var mitt eget fel för jag hade varit så lat.

    Jag blev äntligen klar med gymnasiet och fick mitt diplom. Jag bestämde mig för att jag skulle flytta tillbaka till Sverige och bo med min pappa. Det var svårt att flytta den här gången också, men det var också mycket spännande. Jag tänkte på hur roligt det skulle bli att träffa nya människor och hur det skulle kännas att komma tillbaka till den plats som jag var född på.

    Jag kom till Sverige på den 26 juli 2002. Den första dagen jag var här, tänkte jag för mig själv ”Herre Gud, vad har jag gjort” och jag ville åka tillbaka till Oman. Men efter ett tag började jag trivas här och det var inte så hemskt längre.

    Jag började på ett IVIK-program på Malmö latinskola i september. Det var första gången som jag inte var nervös under första dagen i en ny skola. Jag var så ivrig att lära mig svenska. När jag kom fram till skolan, gick jag till expeditionen och där sa dem att jag skulle gå i klassen IVIK A. Det var jag och tre andra elever som började två veckor senare än resten av eleverna. Vi gick till klassrummet och presenterade oss. Min lärare som heter Maria började prata och jag förstod ingenting. Det var konstigt för att de andra eleverna förstod allting hon sa och de hade bara varit där två veckor. Men nu förstår jag hur snabbt man kan lära sig någonting om man verkligen vill.

    Nu har åtta månader gått och vi ska snart sluta skolan. Jag tycker att det ät otroligt hur mycket vi har lärt oss. Det har varit en härlig upplevelse som jag aldrig ska glömma.

                                

Hamoud Badru